Julefrid

När jag skrollar igenom Instagram och Facebookfödet ser jag lyckliga människor som med glänsande ögon bakar små perfekta pepparkakor, glansiga lussebullar, knäckig knäck och en hel massa sött julgotter. Jag ser bilder på rödkindade barn på julmarknader, gnistrande julgranar, hemgjorda blomsterarrangemang och annat perfekt pynt. Det kan verka som om alla är lyckliga och inbäddade i en fantastisk perfekt julsaga. Så även jag med mina bilder på hembakta lussebullar, bubbelglas, glada barn och gnistrande julgran.

Sanningen är att livet är lite mer än glossiga bilder på Instagram. Livet är att vakna försent på morgonen och försöka väcka trötta barn som somnat sent, och inte alls är sugna på att gå upp. Killa de på tårna, räkna revben, pussatackera och till sist slita av täcket. Livet är också att ta fram ett par strumpor för att sedan föreslå ett annat par stumpor för att första paret strumpor var helt fel. Sedan tappa förståndet och tålamodet när även fjärde paret strumpor är helt fel. Det är också livet att bråka om när vi har tid att ta in och klä den där gnistrande granen. Eller att försöka hitta en julklappsbok på en överbefolkad bokhandel samtidigt som Alfred springer omkring och sliter i bokstöden och Alma knorrar i vagnen.

Däremellan hinner en ibland sätta ihop ett pepparkakshus eller klä en gran. Då blir en så stolt att en bara måste fota och lägga upp. Sedan ska en ju också diska efter sig och ta till vara på kartongerna efter julkulorna men det är det ju ingen som ser.

Vi har en fin julgran, ett litet pepparkakshus, ett jättefint hyacintarrangemang och fortfarande några lussebullar i frysen. Vi har också en överfull tvättkorg, smuliga golv och för tillfället ett mycket stökigt kök. Sådant är livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *