Nu har vi bott i vårt hus i lite mer än ett år. Tiden har gått fort och det har varit underbart, men det har inte blivit så mycket tid till sådant som jag tycker om att göra som caféfika, sjunga och läsa böcker. Det jag kanske saknar mest är att diskutera livet över ett glas vin med vänner på något uteställe i stan. Ja ni förstår, jag har inga höga krav på själva aktiviteten, bara man får vara sig själv för en stund. Ärligt talat jag tröttnar lätt på att höra min egen mammaröst. – Nej det blir ingen mer TV för nu ska vi gå och lägga oss! – Ät upp mackan så vi kan gå till förskolan! – NEJ du kan inte ha på dig foppatofflorna och Blixten McQueen kepsen. Det är minusgrader ute! Jag kan till och med tröttna på att vara sådär gullig. – Nu mammas lilla sockergryn ska vi byta den här blöjan på din söta lilla rumpa.
Jag älskar mina barn de är det finaste som hänt mig, men ibland behöver en få vara bara sig själv och inte supermammanfixaralltochlitetill hela tiden. Jag går lite sönder av att försöka vara en sådan där perfekt mamma som jag vill vara. Ingen är perfekt men när det kommer till att vara mamma tror jag inte jag är ensam om att vilja vara bäst. Jag älskar dem ju mest i hela världen och universum, så varför ska de inte få den bästa mamman? Det kan bli minst sagt utmattande i längden att vara så där bra hela tiden. Därför behöver jag en paus ibland, inte bara för att orka utan för att inte bli helt galen.
Nu har det ju inte blivit så mycket tid för de där pauserna vilket blev uppenbart när jag äntligen fick den där pausen. Jag hade bestämt träff med en vän jag inte träffat på tu man hand på flera år. Vi skulle ses en fredag över ett glas vin. Jag hade sett fram emot det i flera veckor och när det blev torsdag blev jag plötsligt orolig att hon kanske glömt att vi skulle ses. Jag skickade iväg ett meddelande där jag försynt undrade var och när vi skulle ses. Sedan väntade jag nervöst på svar. Jag behövde inte vänta länge men jag kände mig konstigt nervös. Som om jag väntade på att en date skulle svara. Jag hade inte behövt oroa mig. Det visade sig att hon, i sin tur, varit orolig att jag hade glömt av vår träff. Jag sade, -inte en chans. Jag har längtat i veckor.
På fredagen jobbade Martin hemifrån så jag kunde, lyxigt nog, lämna en sovande Alma hemma och åka till Kungsbacka för köpa något fint att ha på mig. Ja ni förstår att det är en viktig grej när man köper ett nytt klädesplagg för att vara extra fin. Sammet är tydligen modernt igen så jag köpte en härligt turkosblå sammetströja i en något för liten storlek bara för att jag kom i en medium. Väl hemma fick jag ladda hem den nya västtrafikappen, så att jag kunde kolla när bussen gick. Nu ljög jag. Martin laddade hem appen till min mobil. Inte för att jag inte kan, utan för att jag aldrig får tummen ur. Ville inte erkänna att han gjorde det åt mig bara. I samma veva kom jag på att jag aldrig åkt buss till Kungsbacka från oss. Så snabbt gick det att vänja sig av med stadsvanorna. När jag skulle gå tog jag på mig en stövlett med klack. Insåg hur längesedan det var sedan jag senast bar högklackat. Nuförtiden blir det mest fotriktiga gympapjux med inlägg. Så iväg gick jag på vingliga ben. Bäst som jag gick där mot bussen, kändes det som om det var något jag glömt. Det var barnen jag saknade. Konstigt det där när man plötsligt inte har dem i hasorna eller hängandes från någon kroppsdel. Jag kände mig pirrig och fin inför en kväll på stan men det kändes också ovant och lite valhänt. Hur kunde det bli så här? Jag som galant kunde glida in på vilket innehak som helst med ett givet självförtroende.
Jag väntade nervöst på bussen och kollade klockan säkert hundra gånger. När den väl kom och jag klev på insåg jag att det var längesedan jag åkte buss överhuvudtaget. Till min förvåning är varje säte utrustat med ett säkerhetsbälte och en skylt. På vilken det står att varje passagerare är skyldig enligt lag att använda säkerhetsbälte. Jag är en laglydig medborgare och lite anal när det kommer till regler så jag sätter mig ner och knäpper på mig säkerhetsbältet. Jag åker en hållplats och upptäcker att jag mår illa. Tänker att det är bäst att sätta sig i mitten på de förhöjda sätena, för att kunna se vägen bättre. Så där sitter jag till allmän beskådan säkert fastspänd. Jag inser ganska snart att ingen annan tar på sig säkerhetsbälten och att samtliga tittar undrande på mig. Men som sagt står det att man enligt lag är skyldig att använda säkerhetsbälte. Så gör jag det.
När bussen anländer till Kungsbacka station är jag lättad över att få knäppa upp bältet och gå av bussen. Jag styr självsäkert stegen mot Tullen men känner att det drar kallt om midjan. Jag saktar ner och känner efter innanför jackan bara för att känna att min nya sammetströja har rullat upp sig och nu ligger som korv under brösten. Plötsligt känner jag mig inte så självsäker längre och undrar oroligt om jag kommer vara tvungen att sitta med jackan på hela kvällen. Försöker diskret, utan att visa allt för mycket hud, rulla ner korven mot byxlinningen. Jag ser nog lite suspekt ut men lyckas återställa tröjan till ursprungligt läge. Så nu kan inget stoppa mig. Känner att jag behöver något stärkande
När jag kommer fram till Tullen ser jag hur det sitter folk inne i värmen men när jag drar i dörren är den låst. Drar en gång till och trycker för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Funderar sedan på om de kanske har någon privat tillställning på Tullen ikväll. Ser mig omkring efter någon typ av skylt men upptäcker då att det finns en dörr till och den dörren är öppen. Tar nya tag och svassar fram till baren och frågar bartendern vilka mousserande som finns och beställer efter kort övervägande ett glas cava. Bartendern ler och sätter fast en liten jordgubbe på glasets kant. Jag ler tillbaka och säger – tjusigt ska det va, med en blinkning. Så nu är balansen återställd. Jag är mitt vanliga självsäkra jag igen. Hittar en bra plats för oss att sitta på och sätter mig belåtet ner. För glaset till läpparna varpå min näsa slår i jordgubben så att den flyger över bordet och landar på golvet. Hur fan dricker man ur ett champagneglas med en jordgubbe på kanten? Exakt då bestämmer jag mig för att inte försöka så hårt utan att slappna av och låta kvällen bli som den blir.
Kvällen blir fantastisk. Det var underbart att träffa en kär vän från förr och få prata oavbrutet i timmar. Jag kände mig som pånyttfödd. Nu orkar jag vara en bättre mamma ett tag till.