Lekland

Alfred hade studiedag i måndags vilket betyder en heldag med båda barnen. Det är naturligtvis mysigt men jag har lite svårt för att bara sitta hemma en hel dag med två små. Vi får liksom inga nya intryck. Jag tror inte att det gör barnen så mycket, men för mig är det lika med att be om ångest. Alltså kände jag att vi måste åka på utflykt. Alfred har nämnt några gånger att han ville åka till ett lekland. Nu är det så att jag har en hel del förutfattade meningar om lekland och därför vägrat lekland. Men Alfred har en sådan konstig förmåga att få mig att göra saker jag bestämt sagt nej tack till tidigare. Han ber ju så snällt. Han tjatar inte som barn brukar göra när de gärna vill ha något. Nej Alfred är mer listig än så. Han säger saker som – Åå mamma det vill jag göra! Eller när vi sitter i bilen på väg till affären – Ska vi åka till leklandet nu? Ja nu kanske ni tycker att det är ju tjat men jag hör bara hur gärna han vill åka till leklandet. Så det fick bli så.

För alla er som har barn vet ni att utflykt är lika med projekt som kräver sin planering. Tider ska koordineras och väskor ska packas med livsviktiga artiklar som leksaker, blöjor och barnmat. I den ordningen. När jag väl packat ner allt och fått på allas kläder och gått ut till bilen så är den helt nerisad. Det ingick inte i planen. Det är visst vinter men det hade jag, på grund av det tidigare milda vädret, glömt av.

Jag spänner fast barnen och startar bilen och börjar skrapa. Det är bara det att det inte händer något när jag skrapar. Skrapan bara glider på isen. Bilen är verkligen djupfryst. Får kämpa ordentligt för att få den körbar. När jag väl sitter i bilen ser jag lite is på framrutan och testar att spola med spolarvätska men inget händer. Jaha frysta munstycken. De tinar väl tänker jag och backar ut. Efter någon kilometer testar jag spolarna igen men inget händer. Här vill jag poängtera att jag fortfarande känner mig ny på det här med bil. Så när något krånglar blir jag lätt nojig. Vad gör jag om jag plötsligt inte ser något? Är det böter på att köra utan spolarvätska? Kör ut på motorvägen men tänker att jag kan köra in på Shell i Sandsjöbacka och tvätta rutan om det skulle behövas.

Rutan blir skitigare och skitigare för varje sekund och börjar tänka på hur jag ska göra om jag måste stanna på motorvägen. Sätter en ut varningstriangel? Tar en på varselvästen? Jag hade en flaska spolarvätska i bilen så jag tänkte jag kunde skölja rutan manuellt. När avfarten till Shell närmar sig är jag ytterst tacksam. Jag kör av men hittar inte hinkarna med fönstertvätten. När jag letar hamnar jag plötsligt på påfarten och måste fortsätta ut på motorvägen. Det känns som om rutan är så smutsig att det blivit mörkt i bilen. Det hade det naturligtvis inte. Jag hade full sikt men nojan hade satt in. Satt som på nålar tills jag svängde av till OK-macken i Kållered. När jag hittat fönsterskraporna testar jag att spola en sista gång. Då fungerar det. Jag kan köra vidare.

Svettig och lätt skakig lyckas jag i bara farten med en snygg backparkering. Känner då att jag fått lite upprättelse i varje fall. Lättad krånglar jag ur barnen ur bilen och traskar in på leklandet. Alma sätter jag i bärselen och så går vi in och spanar läget. Alla mammorna och papporna sitter och fikar i caféet. Jag däremot är en hönsmamma av stora mått så jag kryper omkring med Alma hängandes i bärselen och Alfred på en armlängds avstånd. Alfred är väldigt försiktig i början så jag får mest supporta med bollar till kanonerna. Alma får hänga som en apa i bärselen medan jag böjer mig om och om igen. Gör underverk för ryggen. Alfred blir mer och mer vågad och träffar en tjej att leka med. Jag backar lite och lägger Alma på madrasserna. Hon hittar lite dammtussar att leka med. So far har alla mina förväntningar infriats. Föräldrar i caféet, mest mammor, skrikiga ungar, vadderade madrasser med fläckar av diverse kroppsvätskor och stora dammråttor men oj vad skoj Alfred hade.

Till slut får jag avbryta Alfred för att äta lite. Det finns en del mat att välja på men av sämre kvalitet. Alfred får en grå korv med sladdrig konsistens och jag en sallad med fetaost och geléig kyckling som som jag petar bort. Efter Alfred klämt en halv korv och en glass vill han fortsätta leken. Då är jag vågad och släpper iväg honom ensam. När jag sitter där och matar Alma känns det som jag har kontroll, värsta supermamman. Ända tills Alma sveper ner hela Alfreds dricka i knät på sig själv. Alla kläder blir blöta. Jag har som tur är packat med extra kläder men nu måste jag in på toa och byta om och hur ska det gå med Alfred. Han springer omkring med en ny bekantskap och vill inte följa med och byta några blöta kläder. Jag försöker förklara att han kan komma och knacka på toadörren om han vill oss något. Han nickar men jag ser att inget går in. Han vill bara fortsätta leka. Så jag tar Alma under armen och rusar in på toa och lämnar dörren öppen och byter i rekordfart samtidigt som jag fäller ut öronen på helspänn, beredd på att rycka ut vid minsta skrik. Inget skrik hörs och jag kan sätta mig i en soffa och pusta ut. Alma somnar utslagen i min famn medan Alfred far fram rosig och svettig. Jag måste säga att trots att alla fördomar infriades är vi väldigt nöjda med dagen på Ekenleken. Alfred hade the time of his life och Alma ja hon finner sig i det mesta. Ekenleken är ett mindre lekland så jag kände att jag hade full kontroll. Förutom vid toabesök då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *