En vit tystnad har lagt sig över Onsalahalvön. Ute är marken knagglig, vit och frusen. Det knarrar lätt när en sätter ner foten i snön. Luften är hög och klar och det bildas små vita moln när en andas ut. Solen lyser obarmhärtigt genom våra otvättade rutor och bildar pölar av ljus på våra vita väggar. Det doftar hyacint och nybakade pepparkakor. För en stund står tiden still. Alma sover lugnt i sitt babynest och jag njuter av tystnaden. Små stunder av frid i en annars så livfull vardag.
I en kartong i köket ligger ett ofärdigt pepparkakshus som väntar på att bli ihopsatt. Kanske gör jag det idag, kanske imorgon. Det är ingen brådska. Det står en julros på byrån i hallen. Den ska planteras i krukan på trappan men det kan också vänta. Martin har tagit hem granris från skogen när han jagade i lördags. Den ska läggas runt julrosen. Jag tror det blir fint. På trappan ligger en död mus i en brun kompostpåse. Den kan också ligga ett tag. Den är ju ändå död.
Jag önskar denna stund av frid kunde vara ett tag till men jag vet att det bara är ett hål i tiden och snart sugs jag in i tiden o livet igen.
