Sju kvartar i timmen

Sju kvartar i timmen

Jag hade en plan att blogga minst en gång om dagen. Så blev det inte. Tiden räckte helt enkelt inte till. Det där med tid är mystiskt när en har småbarn. En skulle kunna tro att tiden är konstant men det är den definitivt inte. Innan jag fick barn hade jag eoner av tid. Nu räcker samma tid till ingenting. Jag började sätta upp julbelysningen fredagen innan advent och nu fredag en vecka senare är jag ännu inte klar. Då har jag inte putsat några fönster eller dammat en enda fönsterbräda. Det var det där med att veckla upp och puffa till en stjärna med en sexmånaders i barnstol och en treåring runt benen. Alla som har vecklat upp en pappersstjärna vet att det är ett precisionsarbete. När en har puffat en stjärnudd blir nästa paff och så håller det på tills man lite tappar det och sliter lite för hårt. Således går stjärnan sönder. Detta gjorde jag alltså samtidigt som Alfred tjatade om pepparkakor och Alma inte var helt nöjd i barnstolen.

Nu är det inte bara på grund av pappersstjärnors komplicerade konstitution som jag inte har kunnat skriva. Jag fick dessvärre en dålig reaktion på en ny medicin vilket gjorde mig helt utslagen i flera dagar. Martin var tvungen att stanna hemma och livet var allmänt kaos. Nu har jag slutat med den och mår mycket bättre. Jag har till och med mått så bra att jag har bakat både pepparkakor och lussebullar med barnen.

Något magiskt måste hänt efter sjukdagarna för igår fick jag sug efter att ta en löprunda. Så skorna, tightsen och pannlampan åkte på. Nöjd över mig själv öppnar dörren som flyger upp hårda vinden och regnet piskar mig i ansiktet. Det var inte riktigt vad jag hade planerat men det fick gå. Akta er va långsamt jag sprang, men jag sprang i alla fall.

När jag kommit en kilometer var jag genomblöt och skorna badade i vatten, men jag är sjukt envis så jag fortsatte. Efter två kilometer var jag så kall om alla perifera kroppsdelar att det gjorde ont. Började då fundera på om det kunde vara farligt att bli underkyld och ångrade plötsligt min envishet. Ökade takten, det vill säga istället för att snigla fram hade jag plötsligt styrfart. Efter tre kilometer var jag död och säckade ihop i hallen men jag gjorde det.