Månad: december 2017

När jag skrollar igenom Instagram och Facebookfödet ser jag lyckliga människor som med glänsande ögon bakar små perfekta pepparkakor, glansiga lussebullar, knäckig knäck och en hel massa sött julgotter. Jag ser bilder på rödkindade barn på julmarknader, gnistrande julgranar, hemgjorda blomsterarrangemang och annat perfekt pynt. Det kan verka som om alla är lyckliga och inbäddade i en fantastisk perfekt julsaga. Så även jag med mina bilder på hembakta lussebullar, bubbelglas, glada barn och gnistrande julgran.

Sanningen är att livet är lite mer än glossiga bilder på Instagram. Livet är att vakna försent på morgonen och försöka väcka trötta barn som somnat sent, och inte alls är sugna på att gå upp. Killa de på tårna, räkna revben, pussatackera och till sist slita av täcket. Livet är också att ta fram ett par strumpor för att sedan föreslå ett annat par stumpor för att första paret strumpor var helt fel. Sedan tappa förståndet och tålamodet när även fjärde paret strumpor är helt fel. Det är också livet att bråka om när vi har tid att ta in och klä den där gnistrande granen. Eller att försöka hitta en julklappsbok på en överbefolkad bokhandel samtidigt som Alfred springer omkring och sliter i bokstöden och Alma knorrar i vagnen.

Däremellan hinner en ibland sätta ihop ett pepparkakshus eller klä en gran. Då blir en så stolt att en bara måste fota och lägga upp. Sedan ska en ju också diska efter sig och ta till vara på kartongerna efter julkulorna men det är det ju ingen som ser.

Vi har en fin julgran, ett litet pepparkakshus, ett jättefint hyacintarrangemang och fortfarande några lussebullar i frysen. Vi har också en överfull tvättkorg, smuliga golv och för tillfället ett mycket stökigt kök. Sådant är livet.

En vit tystnad har lagt sig över Onsalahalvön. Ute är marken knagglig, vit och frusen. Det knarrar lätt när en sätter ner foten i snön. Luften är hög och klar och det bildas små vita moln när en andas ut. Solen lyser obarmhärtigt genom våra otvättade rutor och bildar pölar av ljus på våra vita väggar. Det doftar hyacint och nybakade pepparkakor. För en stund står tiden still. Alma sover lugnt i sitt babynest och jag njuter av tystnaden. Små stunder av frid i en annars så livfull vardag.

I en kartong i köket ligger ett ofärdigt pepparkakshus som väntar på att bli ihopsatt. Kanske gör jag det idag, kanske imorgon. Det är ingen brådska. Det står en julros på byrån i hallen. Den ska planteras i krukan på trappan men det kan också vänta. Martin har tagit hem granris från skogen när han jagade i lördags. Den ska läggas runt julrosen. Jag tror det blir fint. På trappan ligger en död mus i en brun kompostpåse. Den kan också ligga ett tag. Den är ju ändå död.

Jag önskar denna stund av frid kunde vara ett tag till men jag vet att det bara är ett hål i tiden och snart sugs jag in i tiden o livet igen.

Sju kvartar i timmen

Jag hade en plan att blogga minst en gång om dagen. Så blev det inte. Tiden räckte helt enkelt inte till. Det där med tid är mystiskt när en har småbarn. En skulle kunna tro att tiden är konstant men det är den definitivt inte. Innan jag fick barn hade jag eoner av tid. Nu räcker samma tid till ingenting. Jag började sätta upp julbelysningen fredagen innan advent och nu fredag en vecka senare är jag ännu inte klar. Då har jag inte putsat några fönster eller dammat en enda fönsterbräda. Det var det där med att veckla upp och puffa till en stjärna med en sexmånaders i barnstol och en treåring runt benen. Alla som har vecklat upp en pappersstjärna vet att det är ett precisionsarbete. När en har puffat en stjärnudd blir nästa paff och så håller det på tills man lite tappar det och sliter lite för hårt. Således går stjärnan sönder. Detta gjorde jag alltså samtidigt som Alfred tjatade om pepparkakor och Alma inte var helt nöjd i barnstolen.

Nu är det inte bara på grund av pappersstjärnors komplicerade konstitution som jag inte har kunnat skriva. Jag fick dessvärre en dålig reaktion på en ny medicin vilket gjorde mig helt utslagen i flera dagar. Martin var tvungen att stanna hemma och livet var allmänt kaos. Nu har jag slutat med den och mår mycket bättre. Jag har till och med mått så bra att jag har bakat både pepparkakor och lussebullar med barnen.

Något magiskt måste hänt efter sjukdagarna för igår fick jag sug efter att ta en löprunda. Så skorna, tightsen och pannlampan åkte på. Nöjd över mig själv öppnar dörren som flyger upp hårda vinden och regnet piskar mig i ansiktet. Det var inte riktigt vad jag hade planerat men det fick gå. Akta er va långsamt jag sprang, men jag sprang i alla fall.

När jag kommit en kilometer var jag genomblöt och skorna badade i vatten, men jag är sjukt envis så jag fortsatte. Efter två kilometer var jag så kall om alla perifera kroppsdelar att det gjorde ont. Började då fundera på om det kunde vara farligt att bli underkyld och ångrade plötsligt min envishet. Ökade takten, det vill säga istället för att snigla fram hade jag plötsligt styrfart. Efter tre kilometer var jag död och säckade ihop i hallen men jag gjorde det.