Jessicas betraktelser

Alfred hade studiedag i måndags vilket betyder en heldag med båda barnen. Det är naturligtvis mysigt men jag har lite svårt för att bara sitta hemma en hel dag med två små. Vi får liksom inga nya intryck. Jag tror inte att det gör barnen så mycket, men för mig är det lika med att be om ångest. Alltså kände jag att vi måste åka på utflykt. Alfred har nämnt några gånger att han ville åka till ett lekland. Nu är det så att jag har en hel del förutfattade meningar om lekland och därför vägrat lekland. Men Alfred har en sådan konstig förmåga att få mig att göra saker jag bestämt sagt nej tack till tidigare. Han ber ju så snällt. Han tjatar inte som barn brukar göra när de gärna vill ha något. Nej Alfred är mer listig än så. Han säger saker som – Åå mamma det vill jag göra! Eller när vi sitter i bilen på väg till affären – Ska vi åka till leklandet nu? Ja nu kanske ni tycker att det är ju tjat men jag hör bara hur gärna han vill åka till leklandet. Så det fick bli så.

För alla er som har barn vet ni att utflykt är lika med projekt som kräver sin planering. Tider ska koordineras och väskor ska packas med livsviktiga artiklar som leksaker, blöjor och barnmat. I den ordningen. När jag väl packat ner allt och fått på allas kläder och gått ut till bilen så är den helt nerisad. Det ingick inte i planen. Det är visst vinter men det hade jag, på grund av det tidigare milda vädret, glömt av.

Jag spänner fast barnen och startar bilen och börjar skrapa. Det är bara det att det inte händer något när jag skrapar. Skrapan bara glider på isen. Bilen är verkligen djupfryst. Får kämpa ordentligt för att få den körbar. När jag väl sitter i bilen ser jag lite is på framrutan och testar att spola med spolarvätska men inget händer. Jaha frysta munstycken. De tinar väl tänker jag och backar ut. Efter någon kilometer testar jag spolarna igen men inget händer. Här vill jag poängtera att jag fortfarande känner mig ny på det här med bil. Så när något krånglar blir jag lätt nojig. Vad gör jag om jag plötsligt inte ser något? Är det böter på att köra utan spolarvätska? Kör ut på motorvägen men tänker att jag kan köra in på Shell i Sandsjöbacka och tvätta rutan om det skulle behövas.

Rutan blir skitigare och skitigare för varje sekund och börjar tänka på hur jag ska göra om jag måste stanna på motorvägen. Sätter en ut varningstriangel? Tar en på varselvästen? Jag hade en flaska spolarvätska i bilen så jag tänkte jag kunde skölja rutan manuellt. När avfarten till Shell närmar sig är jag ytterst tacksam. Jag kör av men hittar inte hinkarna med fönstertvätten. När jag letar hamnar jag plötsligt på påfarten och måste fortsätta ut på motorvägen. Det känns som om rutan är så smutsig att det blivit mörkt i bilen. Det hade det naturligtvis inte. Jag hade full sikt men nojan hade satt in. Satt som på nålar tills jag svängde av till OK-macken i Kållered. När jag hittat fönsterskraporna testar jag att spola en sista gång. Då fungerar det. Jag kan köra vidare.

Svettig och lätt skakig lyckas jag i bara farten med en snygg backparkering. Känner då att jag fått lite upprättelse i varje fall. Lättad krånglar jag ur barnen ur bilen och traskar in på leklandet. Alma sätter jag i bärselen och så går vi in och spanar läget. Alla mammorna och papporna sitter och fikar i caféet. Jag däremot är en hönsmamma av stora mått så jag kryper omkring med Alma hängandes i bärselen och Alfred på en armlängds avstånd. Alfred är väldigt försiktig i början så jag får mest supporta med bollar till kanonerna. Alma får hänga som en apa i bärselen medan jag böjer mig om och om igen. Gör underverk för ryggen. Alfred blir mer och mer vågad och träffar en tjej att leka med. Jag backar lite och lägger Alma på madrasserna. Hon hittar lite dammtussar att leka med. So far har alla mina förväntningar infriats. Föräldrar i caféet, mest mammor, skrikiga ungar, vadderade madrasser med fläckar av diverse kroppsvätskor och stora dammråttor men oj vad skoj Alfred hade.

Till slut får jag avbryta Alfred för att äta lite. Det finns en del mat att välja på men av sämre kvalitet. Alfred får en grå korv med sladdrig konsistens och jag en sallad med fetaost och geléig kyckling som som jag petar bort. Efter Alfred klämt en halv korv och en glass vill han fortsätta leken. Då är jag vågad och släpper iväg honom ensam. När jag sitter där och matar Alma känns det som jag har kontroll, värsta supermamman. Ända tills Alma sveper ner hela Alfreds dricka i knät på sig själv. Alla kläder blir blöta. Jag har som tur är packat med extra kläder men nu måste jag in på toa och byta om och hur ska det gå med Alfred. Han springer omkring med en ny bekantskap och vill inte följa med och byta några blöta kläder. Jag försöker förklara att han kan komma och knacka på toadörren om han vill oss något. Han nickar men jag ser att inget går in. Han vill bara fortsätta leka. Så jag tar Alma under armen och rusar in på toa och lämnar dörren öppen och byter i rekordfart samtidigt som jag fäller ut öronen på helspänn, beredd på att rycka ut vid minsta skrik. Inget skrik hörs och jag kan sätta mig i en soffa och pusta ut. Alma somnar utslagen i min famn medan Alfred far fram rosig och svettig. Jag måste säga att trots att alla fördomar infriades är vi väldigt nöjda med dagen på Ekenleken. Alfred hade the time of his life och Alma ja hon finner sig i det mesta. Ekenleken är ett mindre lekland så jag kände att jag hade full kontroll. Förutom vid toabesök då.

När jag skrollar igenom Instagram och Facebookfödet ser jag lyckliga människor som med glänsande ögon bakar små perfekta pepparkakor, glansiga lussebullar, knäckig knäck och en hel massa sött julgotter. Jag ser bilder på rödkindade barn på julmarknader, gnistrande julgranar, hemgjorda blomsterarrangemang och annat perfekt pynt. Det kan verka som om alla är lyckliga och inbäddade i en fantastisk perfekt julsaga. Så även jag med mina bilder på hembakta lussebullar, bubbelglas, glada barn och gnistrande julgran.

Sanningen är att livet är lite mer än glossiga bilder på Instagram. Livet är att vakna försent på morgonen och försöka väcka trötta barn som somnat sent, och inte alls är sugna på att gå upp. Killa de på tårna, räkna revben, pussatackera och till sist slita av täcket. Livet är också att ta fram ett par strumpor för att sedan föreslå ett annat par stumpor för att första paret strumpor var helt fel. Sedan tappa förståndet och tålamodet när även fjärde paret strumpor är helt fel. Det är också livet att bråka om när vi har tid att ta in och klä den där gnistrande granen. Eller att försöka hitta en julklappsbok på en överbefolkad bokhandel samtidigt som Alfred springer omkring och sliter i bokstöden och Alma knorrar i vagnen.

Däremellan hinner en ibland sätta ihop ett pepparkakshus eller klä en gran. Då blir en så stolt att en bara måste fota och lägga upp. Sedan ska en ju också diska efter sig och ta till vara på kartongerna efter julkulorna men det är det ju ingen som ser.

Vi har en fin julgran, ett litet pepparkakshus, ett jättefint hyacintarrangemang och fortfarande några lussebullar i frysen. Vi har också en överfull tvättkorg, smuliga golv och för tillfället ett mycket stökigt kök. Sådant är livet.

En vit tystnad har lagt sig över Onsalahalvön. Ute är marken knagglig, vit och frusen. Det knarrar lätt när en sätter ner foten i snön. Luften är hög och klar och det bildas små vita moln när en andas ut. Solen lyser obarmhärtigt genom våra otvättade rutor och bildar pölar av ljus på våra vita väggar. Det doftar hyacint och nybakade pepparkakor. För en stund står tiden still. Alma sover lugnt i sitt babynest och jag njuter av tystnaden. Små stunder av frid i en annars så livfull vardag.

I en kartong i köket ligger ett ofärdigt pepparkakshus som väntar på att bli ihopsatt. Kanske gör jag det idag, kanske imorgon. Det är ingen brådska. Det står en julros på byrån i hallen. Den ska planteras i krukan på trappan men det kan också vänta. Martin har tagit hem granris från skogen när han jagade i lördags. Den ska läggas runt julrosen. Jag tror det blir fint. På trappan ligger en död mus i en brun kompostpåse. Den kan också ligga ett tag. Den är ju ändå död.

Jag önskar denna stund av frid kunde vara ett tag till men jag vet att det bara är ett hål i tiden och snart sugs jag in i tiden o livet igen.

Sju kvartar i timmen

Jag hade en plan att blogga minst en gång om dagen. Så blev det inte. Tiden räckte helt enkelt inte till. Det där med tid är mystiskt när en har småbarn. En skulle kunna tro att tiden är konstant men det är den definitivt inte. Innan jag fick barn hade jag eoner av tid. Nu räcker samma tid till ingenting. Jag började sätta upp julbelysningen fredagen innan advent och nu fredag en vecka senare är jag ännu inte klar. Då har jag inte putsat några fönster eller dammat en enda fönsterbräda. Det var det där med att veckla upp och puffa till en stjärna med en sexmånaders i barnstol och en treåring runt benen. Alla som har vecklat upp en pappersstjärna vet att det är ett precisionsarbete. När en har puffat en stjärnudd blir nästa paff och så håller det på tills man lite tappar det och sliter lite för hårt. Således går stjärnan sönder. Detta gjorde jag alltså samtidigt som Alfred tjatade om pepparkakor och Alma inte var helt nöjd i barnstolen.

Nu är det inte bara på grund av pappersstjärnors komplicerade konstitution som jag inte har kunnat skriva. Jag fick dessvärre en dålig reaktion på en ny medicin vilket gjorde mig helt utslagen i flera dagar. Martin var tvungen att stanna hemma och livet var allmänt kaos. Nu har jag slutat med den och mår mycket bättre. Jag har till och med mått så bra att jag har bakat både pepparkakor och lussebullar med barnen.

Något magiskt måste hänt efter sjukdagarna för igår fick jag sug efter att ta en löprunda. Så skorna, tightsen och pannlampan åkte på. Nöjd över mig själv öppnar dörren som flyger upp hårda vinden och regnet piskar mig i ansiktet. Det var inte riktigt vad jag hade planerat men det fick gå. Akta er va långsamt jag sprang, men jag sprang i alla fall.

När jag kommit en kilometer var jag genomblöt och skorna badade i vatten, men jag är sjukt envis så jag fortsatte. Efter två kilometer var jag så kall om alla perifera kroppsdelar att det gjorde ont. Började då fundera på om det kunde vara farligt att bli underkyld och ångrade plötsligt min envishet. Ökade takten, det vill säga istället för att snigla fram hade jag plötsligt styrfart. Efter tre kilometer var jag död och säckade ihop i hallen men jag gjorde det.

 

Nu har vi bott i vårt hus i lite mer än ett år. Tiden har gått fort och det har varit underbart, men det har inte blivit så mycket tid till sådant som jag tycker om att göra som caféfika, sjunga och läsa böcker. Det jag kanske saknar mest är att diskutera livet över ett glas vin med vänner på något uteställe i stan. Ja ni förstår, jag har inga höga krav på själva aktiviteten, bara man får vara sig själv för en stund. Ärligt talat jag tröttnar lätt på att höra min egen mammaröst. – Nej det blir ingen mer TV för nu ska vi gå och lägga oss! – Ät upp mackan så vi kan gå till förskolan! – NEJ du kan inte ha på dig foppatofflorna och Blixten McQueen kepsen. Det är minusgrader ute! Jag kan till och med tröttna på att vara sådär gullig. – Nu mammas lilla sockergryn ska vi byta den här blöjan på din söta lilla rumpa.

Jag älskar mina barn de är det finaste som hänt mig, men ibland behöver en få vara bara sig själv och inte supermammanfixaralltochlitetill hela tiden. Jag går lite sönder av att försöka vara en sådan där perfekt mamma som jag vill vara. Ingen är perfekt men när det kommer till att vara mamma tror jag inte jag är ensam om att vilja vara bäst. Jag älskar dem ju mest i hela världen och universum, så varför ska de inte få den bästa mamman? Det kan bli minst sagt utmattande i längden att vara så där bra hela tiden. Därför behöver jag en paus ibland, inte bara för att orka utan för att inte bli helt galen.

Nu har det ju inte blivit så mycket tid för de där pauserna vilket blev uppenbart när jag äntligen fick den där pausen. Jag hade bestämt träff med en vän jag inte träffat på tu man hand på flera år. Vi skulle ses en fredag över ett glas vin. Jag hade sett fram emot det i flera veckor och när det blev torsdag blev jag plötsligt orolig att hon kanske glömt att vi skulle ses. Jag skickade iväg ett meddelande där jag försynt undrade var och när vi skulle ses. Sedan väntade jag nervöst på svar. Jag behövde inte vänta länge men jag kände mig konstigt nervös. Som om jag väntade på att en date skulle svara. Jag hade inte behövt oroa mig. Det visade sig att hon, i sin tur, varit orolig att jag hade glömt av vår träff. Jag sade, -inte en chans. Jag har längtat i veckor.

På fredagen jobbade Martin hemifrån så jag kunde, lyxigt nog, lämna en sovande Alma hemma och åka till Kungsbacka för köpa något fint att ha på mig. Ja ni förstår att det är en viktig grej när man köper ett nytt klädesplagg för att vara extra fin. Sammet är tydligen modernt igen så jag köpte en härligt turkosblå sammetströja i en något för liten storlek bara för att jag kom i en medium. Väl hemma fick jag ladda hem den nya västtrafikappen, så att jag kunde kolla när bussen gick. Nu ljög jag. Martin laddade hem appen till min mobil. Inte för att jag inte kan, utan för att jag aldrig får tummen ur. Ville inte erkänna att han gjorde det åt mig bara. I samma veva kom jag på att jag aldrig åkt buss till Kungsbacka från oss. Så snabbt gick det att vänja sig av med stadsvanorna. När jag skulle gå tog jag på mig en stövlett med klack. Insåg hur längesedan det var sedan jag senast bar högklackat. Nuförtiden blir det mest fotriktiga gympapjux med inlägg. Så iväg gick jag på vingliga ben. Bäst som jag gick där mot bussen, kändes det som om det var något jag glömt. Det var barnen jag saknade. Konstigt det där när man plötsligt inte har dem i hasorna eller hängandes från någon kroppsdel. Jag kände mig pirrig och fin inför en kväll på stan men det kändes också ovant och lite valhänt. Hur kunde det bli så här? Jag som galant kunde glida in på vilket innehak som helst med ett givet självförtroende.

Jag väntade nervöst på bussen och kollade klockan säkert hundra gånger. När den väl kom och jag klev på insåg jag att det var längesedan jag åkte buss överhuvudtaget. Till min förvåning är varje säte utrustat med ett säkerhetsbälte och en skylt. På vilken det står att varje passagerare är skyldig enligt lag att använda säkerhetsbälte. Jag är en laglydig medborgare och lite anal när det kommer till regler så jag sätter mig ner och knäpper på mig säkerhetsbältet. Jag åker en hållplats och upptäcker att jag mår illa. Tänker att det är bäst att sätta sig i mitten på de förhöjda sätena, för att kunna se vägen bättre. Så där sitter jag till allmän beskådan säkert fastspänd. Jag inser ganska snart att ingen annan tar på sig säkerhetsbälten och att samtliga tittar undrande på mig. Men som sagt står det att man enligt lag är skyldig att använda säkerhetsbälte. Så gör jag det.

När bussen anländer till Kungsbacka station är jag lättad över att få knäppa upp bältet och gå av bussen. Jag styr självsäkert stegen mot Tullen men känner att det drar kallt om midjan. Jag saktar ner och känner efter innanför jackan bara för att känna att min nya sammetströja har rullat upp sig och nu ligger som korv under brösten. Plötsligt känner jag mig inte så självsäker längre och undrar oroligt om jag kommer vara tvungen att sitta med jackan på hela kvällen. Försöker diskret, utan att visa allt för mycket hud, rulla ner korven mot byxlinningen. Jag ser nog lite suspekt ut men lyckas återställa tröjan till ursprungligt läge. Så nu kan inget stoppa mig. Känner att jag behöver något stärkande

När jag kommer fram till Tullen ser jag hur det sitter folk inne i värmen men när jag drar i dörren är den låst. Drar en gång till och trycker för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Funderar sedan på om de kanske har någon privat tillställning på Tullen ikväll. Ser mig omkring efter någon typ av skylt men upptäcker då att det finns en dörr till och den dörren är öppen. Tar nya tag och svassar fram till baren och frågar bartendern vilka mousserande som finns och beställer efter kort övervägande ett glas cava. Bartendern ler och sätter fast en liten jordgubbe på glasets kant. Jag ler tillbaka och säger – tjusigt ska det va, med en blinkning. Så nu är balansen återställd.  Jag är mitt vanliga självsäkra jag igen. Hittar en bra plats för oss att sitta på och sätter mig belåtet ner. För glaset till läpparna varpå min näsa slår i jordgubben så att den flyger över bordet och landar på golvet. Hur fan dricker man ur ett champagneglas med en jordgubbe på kanten? Exakt då bestämmer jag mig för att inte försöka så hårt utan att slappna av och låta kvällen bli som den blir.

Kvällen blir fantastisk. Det var underbart att träffa en kär vän från förr och få prata oavbrutet i timmar. Jag kände mig som pånyttfödd. Nu orkar jag vara en bättre mamma ett tag till.